Skärpta villkor för anhöriginvandring

Regeringens förslag att knyta uppehållstillstånd i fråga om barn till vårdnaden kan tyckas rimligt men i praktiken får det skadliga effekter som inte har beaktats tillräckligt. Förslaget kan få negativa konsekvenser särskilt för kvinnor, eftersom kvinnors möjlighet att få rättslig vårdnad om barn är begränsad i vissa länder. Regeringens förslag riskerar att skapa en strukturell diskriminering av kvinnor, något vi inte kan acceptera.

Vi anser att regeringens förslag till lag om ändringar i utlänningslagen i de delar det avser att ställa krav på vårdnad för uppehållstillstånd för barn bör avslås. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S) och Niels Paarup-Petersen (C).

Genom regeringens förslag kommer fler familjemedlemmar att tvingas att leva skilda från varandra, och fler som lever tillsammans här kommer att skiljas åt när kraven för att få stanna och leva tillsammans skärps. Förslagen står i konflikt med Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och EU:s familjeåterföreningsdirektiv, som betonar att familjeåterförening är en grundläggande mänsklig rättighet. Reglerna om familjeåterförening ska därför vara tvingande och inte, som regeringen föreslår, fakultativa. Det gäller bl.a. anhöriga till svenska medborgare, nordiska medborgare, personer med permanent uppehållsrätt och subsidiärt skyddsbehövande.

Sammantaget anser vi att regeringens förslag om uppehållstillstånd • på grund av anknytning till bl.a. svenska medborgare • på grund av anknytning till personer med uppehållstillstånd i Sverige • för barn som adopteras • på grund av anknytning till barn • på grund av anknytning i särskilda situationer • på grund av särskild anknytning till Sverige bör avslås. Vidare bör regeringen återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V) och Annika Hirvonen (MP).

När det gäller kravet på vistelsetid anser vi att det bör finnas en viss väntetid för att ge nödvändig tid för att försäkra sig om att en familjeåterförening kan ske under goda villkor. Vi kan dock konstatera att väntetiden redan i dag kan bli lång och att försörjningskravet kan leda till att väntetiden ytterligare förlängs. Till detta ska läggas de senaste årens rekordlånga handläggningstider i familjeåterföreningsärenden och den kritik som riktats mot Migrationsverket från både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Att leva i mer än två år utan sina barn eller utan sina föräldrar om man själv är ett barn är för de flesta otänkbart. Vi anser därför att regeringens förslag inte är proportionerligt och föreslår i stället att väntetiden begränsas till ett år. Vi anser också, i likhet med EU-kommissionen, att väntetiden ska börja löpa från den tidpunkt då anknytningspersonen ansöker om internationellt skydd eller på annat sätt har legaliserat sin vistelse i Sverige.

Vi anser därför att riksdagen bör anta vårt förslag till ändringar i den aktuella bestämmelsen. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Försörjningskravet är redan i dag ett av de största hindren för familjeåterförening. Eftersom försörjningskravet enligt regeringens förslag också ska gälla i förlängningssituationer kommer även familjer som redan lever tillsammans och som etablerat sig i Sverige att splittras. Det är inhumant och orimligt. Ingen ska behöva välja bort ett av sina äldre barn bara för att en lillebror föds och familjen inte får en större lägenhet eller högre lön. Familjer som är etablerade ska inte dras isär bara för att en förälder blir av med jobbet, får cancer eller vidareutbildar sig.

Vi anser därför att riksdagen bör anta vårt förslag till ändringar i den aktuella bestämmelsen. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Att låta forskare omfattas av ett försörjningskrav kan, som flera remissinstanser påpekar, få negativa effekter på Sveriges möjligheter att attrahera och behålla internationell kompetens. Förslaget motverkar Sveriges ambition att vara en ledande kunskapsnation och kommer att minska Sveriges attraktivitet för internationell spetskompetens och bör därför avslås. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Propositionen är ännu en del av den här regeringens utvisningspolitik. Genom förslagen kommer fler familjer att tvingas att leva skilda från varandra, och fler som lever tillsammans här kommer att skiljas åt när kraven för att få stanna och leva tillsammans skärps. Det är dåligt för integrationen och för sammanhållningen i samhället, och det är dåligt för Sverige.

Regeringens samlade förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring och anpassa svensk rätt till EU:s absoluta miniminivå utgör ett centralt led i en bredare omläggning av migrationspolitiken där rätten till familjeliv successivt försvagas till förmån för restriktiva styrningsambitioner. Regeringens uttryckliga ambition att lägga svensk lagstiftning på EU:s lägstanivå innebär ett principiellt vägval där Sverige frivilligt avstår från att upprätthålla ett starkare skydd för familjelivet än vad som minimalt krävs. Jag avvisar denna inriktning och anser att huvuddelen av förslagen i propositionen bör avslås.

Utveckling av mina ställningstaganden till frågor om uppehållstillstånd på grund av anknytning, krav på vistelsetid, försörjningskrav samt försörjningskrav för familjemedlemmar till forskare finns i de reservationer jag står bakom tidigare i detta betänkande. Därutöver vill jag särskilt kommentera förslaget om skärpt vandelsprövning. I ärenden om anhöriginvandring innebär regeringens förslag om en utvidgning av lämplighetsbedömningar att vaga och svårdefinierade kriterier riskerar att få avgörande betydelse för rätten till familjeliv. Jag anser att detta innebär en förskjutning från rättighetsprövning till moraliserande bedömningar av individers livsföring, vilket riskerar att undergräva rättssäkerheten. Många remissinstanser pekar på en risk för godtycke, bristande proportionalitet och oförutsebarhet i tillämpningen. Jag anser att befintliga regler är tillräckliga för att hantera allvarliga fall och att regeringens förslag därför ska avslås. Jag vill också kommentera förslaget om skärpta krav för att bevisa biologiska släktskap. Förslaget riskerar att försvåra familjeåterförening för människor på flykt där dokumentation ofta saknas. Jag anser att det finns behov av rättssäkra identitetsbedömningar men anser att migrationsrätten måste utgå från verkligheten för människor på flykt, där bevisning ofta inte kan presenteras i traditionell form. Även förslagen i denna del bör alltså avslås. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

När det gäller tonårsutvisningarna tycker jag att det är bra att regeringen nu efter starka påtryckningar lämnat förslag för att åtgärda problemen. Förslagen är tyvärr inte tillräckliga men de är ett steg i rätt riktning, varför jag ändå står bakom ändringsförslagen och anser att de bör antas av riksdagen.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V).

Regeringens förslag är en familjesplittringslag. Det är en medveten nedmontering av rätten till familjeliv, som skyddas av såväl internationella konventioner som svensk lag. Förslagen försvagar barns rätt till sina föräldrar och försämrar förutsättningarna för integration i Sverige. I stället utgår de från en politisk vilja att kraftigt försämra möjligheten för människor att återförenas och leva tillsammans med sina närmaste i Sverige. På punkt efter punkt sätter regeringen upp nya hinder mellan föräldrar och barn, mellan makar, mellan sambor och mellan unga människor och det land där de har vuxit upp. Jag och mitt parti står upp för en human och rättssäker migrationspolitik som bygger på att människor som söker skydd i Sverige eller som studerar, arbetar eller vill återförenas med sin familj här ska kunna bygga ett liv här. Det är inte bara en fråga om medmänsklighet och grundläggande fri- och rättigheter. Det stärker också integrationen och tilliten till det offentliga och Sverige som land. Regeringens förslag gör det motsatta. Det tvingar in människor i långvarig osäkerhet vad gäller om de och deras familjer får stanna och krossar därmed förutsättningarna för att de ska våga planera för en framtid här.

Jag står inte bakom majoriteten av regeringens förslag, men i några delar tycker jag att förslagen innebär förbättringar. Det gäller bl.a. förslaget om att slopa kravet på att barn ska vara ogifta för att omfattas av reglerna om anknytning. Sverige varken tillåter eller erkänner barnäktenskap. Det är inte acceptabelt att barnäktenskap då ska få den rättsliga följden att barnet inte får leva med sina föräldrar. Jag välkomnar även att den kraftiga opinionen gjort att regeringen till slut tvingas agera mot de orättvisa tonårsutvisningarna. Dessvärre är regeringens förslag otillräckligt men det är ett steg i rätt riktning som jag står bakom nu. Lagstiftningen måste snarast förbättras avsevärt för att på riktigt hindra att unga som vuxit upp i Sverige utvisas. Utöver detta anser jag att övriga lagförslag bör avslås. Regeringen bör vidare återkomma till riksdagen med eventuella följdändringar.

Utveckling av mina ställningstaganden till frågor om uppehållstillstånd på grund av anknytning, krav på vistelsetid, försörjningskrav samt försörjningskrav för familjemedlemmar till forskare finns i de reservationer jag står bakom tidigare i detta betänkande. Därutöver vill jag särskilt kommentera att jag anser att det är särskilt allvarligt att regeringen tar bort möjligheten till fortsatt uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige när en anknytningsgrundande relation upphör. I dag kan den bestämmelsen få betydelse för personer som etablerat sig i Sverige genom arbete, språk, familj och vänner. Den kan också vara avgörande för personer som behöver lämna en relation men inte kan bevisa våld eller allvarliga kränkningar på det sätt som krävs. Ingen ska tvingas att stanna i en relation av rädsla för utvisning. Jag anser att möjligheten till fortsatt uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige ska finnas kvar enligt den ordning som gäller i dag. Det är en nödvändig rättssäkerhetsventil.

När det gäller regeringens förslag om skärpta krav för att bevisa biologiska släktskap anser jag att DNA-analys även fortsättningsvis ska vara frivillig och användas restriktivt när annan dokumentation inte räcker. Det är viktigt att denna möjlighet inte missbrukas eller normaliseras till en generell kontrollåtgärd. Det skulle få allvarliga konsekvenser, inte minst för kvinnor som blivit gravida genom övergrepp, och riskera att leda till en ordning där familjeband som inte är genetiska inte erkänns i samma omfattning som andra familjeband. Det måste tydligt framgå att en helhetsbedömning av familjeliv och barnets bästa ska göras.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Annika Hirvonen (MP).

Uppehållstillstånd på grund av anknytning föreslås i propositionen även fortsättningsvis ges till make, sambo och barn inom kärnfamiljen om det följer av familjeåterföreningsdirektivet. För anknytningspersoner som är subsidiärt skyddsbehövande föreslås reglerna vara fakultativt utformade. Det innebär att rätten till anhöriginvandring för denna grupp ändras till enbart en möjlighet. Detta skapar en oacceptabel rättsosäkerhet för en redan utsatt grupp och en åtskillnad mellan olika skyddsbehov som vi inte kan ställa oss bakom. Att låta barns möjlighet att leva med sina föräldrar bero på skyddsgrund är oacceptabelt. EU-kommissionen har i sina riktlinjer för tillämpning av familjeåterföreningsdirektivet uppmanat medlemsstaterna att ge personer med subsidiärt skydd liknande rättigheter som flyktingar. EU-domstolen har också i några domar gett uttryck för samma inställning. Vi anser därför att reglerna för subsidiärt skyddsbehövande inte ska vara fakultativa utan tvingande.

För uppehållstillstånd på grund av anknytning föreslår regeringen i fråga om barn som inte är gemensamma att det ska införas krav på att anknytningspersonen eller anknytningspersonens make eller sambo är vårdnadshavare för barnet. Det kan få negativa konsekvenser särskilt för kvinnor, eftersom kvinnors möjlighet att få rättslig vårdnad om barn är begränsad i vissa länder. Vi anser att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att vara anknytningspersoner i fall där barn inte är gemensamma.

Det är vidare så att vistelsetiden i familjeåterföreningsärenden redan utan den väntetid om två år som regeringen föreslår kan bli lång till följd av de långa handläggningstiderna hos Migrationsverket. Som framgått ovan föreslår vi att väntetiden ska kortas. För att ytterligare förkorta den tid som barn är skilda från sina vårdnadshavare bör väntetiden i ärenden där barn är inblandade utformas som ett tak och begränsas till maximalt ett år.

Regeringen anser också att studenters möjligheter att vara anknytningspersoner vid anhöriginvandring bör tas bort i andra fall än de som omfattas av tvingande EU-regler. För doktorander menar regeringen att det fortsatt bör finnas en möjlighet att vara anknytningsperson. Regeringen avser att bereda och återkomma med förslag på sådana förordningsändringar. De parallella regelverk som sådana förslag innebär medför en risk för tolknings- och tillämpningssvårigheter. Utöver det bör man också beakta att äldre studenter i större utsträckning har familjebildningar. Vi anser därför att universitetsstuderande som har studerat i Sverige en längre tid ska kunna vara anknytningspersoner för anhöriginvandring.

I fråga om försörjningskravet bör, i likhet med vad som gäller i dag, olika arbetsrelaterade inkomster och ersättningar, t.ex. arbetslöshetsersättning och inkomst av subventionerade anställningar, beaktas vid beräkning av försörjningskravet. Vidare bör, för att inte skada Sveriges konkurrenskraft och vår möjlighet att vara en attraktiv forskarnation, inte endast forskare undantas från försörjningskravet utan kretsen bör vara något bredare och även omfatta doktorander.

Regeringen bör mot denna bakgrund återkomma med förslag som innebär att reglerna för subsidiärt skyddsbehövande ska vara tvingande och inte fakultativa, att kvinnor och män får förutsättningar att vara anknytningspersoner i fall där barn inte är gemensamma och att väntetiden vid ansökan om anhöriginvandring då barn är inblandade utformas som ett tak och begränsas till maximalt ett år. Vidare bör regeringen bibehålla möjligheten för universitetsstuderande som har studerat i Sverige en längre tid att vara anknytningspersoner för anhöriginvandring. Regeringen bör också återkomma med förslag som innebär att vissa arbetsrelaterade inkomster även i fortsättningen betraktas som godtagbara inkomster vid beräkning av försörjningskravet och se till att såväl forskare som doktorander undantas från försörjningskravet.

Slutligen kan vi konstatera att utredningen bakom förslagen gör bedömningen att ett direkt ikraftträdande kan leda till att lika ärenden behandlas olika beroende på handläggningstid, att redan beredda ärenden kan behöva kompletteras, att belastningen på Migrationsverket kan väntas öka och att enskilda som överklagar beslut i enlighet med de äldre reglerna hamnar i ett sämre läge genom överklagandet. Trots det bedömer både utredningen och regeringen att de nya reglerna bör tillämpas direkt, för att få snabbt genomslag. Människor måste kunna lita på att livsavgörande myndighetsbeslut prövas likvärdigt och enligt förutsebara regler. En samstämmig bild från remissinstanserna är att införandet av de nya bestämmelserna kräver noggrant utformade övergångsregler. Utan sådana regler riskeras både rättssäkerheten för individer och förtroendet för det offentliga.

Vi kan inte överblicka alla de omständigheter som kan uppkomma med de nya förslagen till lagändringar. Regeringen bör se över frågan om övergångsbestämmelser ytterligare och återkomma till riksdagen i frågan.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Familjer är inte alltid biologiska. Barn kan ha vuxit upp med en social förälder, en styvförälder eller en släkting eller i en hbtqi-familj. Barn kan ha tillkommit genom övergrepp eller i situationer där biologiskt släktskap inte motsvarar barnets faktiska familjeliv. En lagstiftning som fäster för stor vikt vid biologiskt släktskap riskerar att drabba familjekonstellationer som skiljer sig från normen.

Regeringen bör återkomma med förslag som innebär att andra familjeband än biologiska erkänns tydligare.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Vi konstaterar i likhet med flera remissinstanser att regeringens förslag för att stoppa utvisningar av unga vuxna från deras familjer i Sverige är otillräckligt och endast kommer att innebära en kortare respit för de berörda personerna. Risken med förslaget är att unga vuxna som har en stark anknytning till Sverige, bott här i många år, skött sig och gjort allt rätt, ändå kommer att utvisas. Vi menar därför att det behöver snabbutredas hur den som vistats i vårt land under lång tid och som har starkare anknytning till Sverige än till något annat land inte ska utvisas samt hur uppehållstillstånden i större utsträckning kan följa med föräldrarnas.

Därtill innebär dagens regler när det gäller rätten till uppehållstillstånd på grund av studier att studierna ska vara det huvudsakliga syftet med vistelsen. För personer som vill fortsätta leva med sin familj i Sverige kan anknytningen till landet i praktiken bli ett hinder i ansökan. Dessutom riskerar de att behöva betala mycket höga studieavgifter trots att de vuxit upp i Sverige.

Regeringen bör vidta de åtgärder som krävs med anledning av det anförda.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Vi har under lång tid uppmärksammat konsekvenserna av de s.k. tonårsutvisningarna, där unga människor som vuxit upp i Sverige, gått i svensk skola och har sin familj här riskerar att utvisas när de fyller 18 år. Vi välkomnar regeringens förslag att höja åldersgränsen till 21 år. Samtidigt kvarstår betydande problem. Barn och unga kommer att fortsätta växa upp i Sverige med en ständig osäkerhet om huruvida får stanna i det land som de ser som sitt hem.

För att få stanna efter 21 års ålder krävs i praktiken ofta arbete eller studier som grund för uppehållstillstånd. Där möter många unga hinder som är svåra eller omöjliga att övervinna. Många unga kommer fortfarande att stoppas av lönekrav, studieavgifter eller andra villkor som är omöjliga att uppfylla i deras situation. Det är orimligt att kräva att dessa ungdomar ska beviljas uppehållstillstånd genom arbete eller studier som om de aldrig bott i Sverige. Personer som vuxit upp i Sverige måste kunna stanna här genom anknytningen till Sverige.

Regeringen har inte heller lyckats presentera någon lösning för de som redan har utvisats och lämnat Sverige på grund av nu gällande lagstiftning. Vi anser därför att utvidgningen av möjligheterna att förlänga ett uppehållstillstånd på grund av anknytning även bör omfatta dem som redan har lämnat Sverige på grund av utvisning enligt tidigare lagstiftning och att det ska vara möjligt att ansöka om man befinner sig utanför Sverige.

Det är vidare så att relationen mellan föräldrar och barn är livslång för de flesta, och det är orimligt att kräva att den ska avslutas oavsett om det beror på att barnet hunnit fylla 18 eller 21 år. Den som har fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon av sina föräldrar innan 21 års ålder bör därför kunna få förlängt uppehållstillstånd på grund av anknytning oavsett ålder, och utan något krav på ett särskilt beroendeförhållande.

Slutligen kan vi konstatera att det fortfarande saknas en möjlighet att väga in stark anknytning till Sverige, familjesituation och andra humanitära omständigheter, något som är nödvändigt för att stoppa tonårsutvisningarna på riktigt. Den reglering av särskilt ömmande omständigheter som regeringen tog bort 2023 tog sikte på anknytning till Sverige och hade sannolikt lett till att en stor del av de tonåringar som utvisats hade fått stanna.

Regeringen bör återkomma med förslag som innebär ökade möjligheter till uppehållstillstånd för unga vuxna i enlighet med det ovan anförda.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

För att få stanna i Sverige med de nya reglerna efter det att man fyllt 21 år krävs fortfarande att unga som vuxit upp här uppfyller samma villkor som personer som ansöker om att komma hit från utlandet. Många unga kommer fortfarande att stoppas av lönekrav, studieavgifter eller andra villkor som är omöjliga att uppfylla i deras situation. Den som vill studera kan behöva betala studieavgifter på över hundratusen kronor per år, eftersom personer med tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning som huvudregel inte har rätt till svenskt studiestöd. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte justerar studiestödslagen i denna del så att även personer med uppehållstillstånd på grund av anknytning till personer med arbetstillstånd, EU-blåkort, ICT-tillstånd eller tillstånd som forskare ska kunna beviljas studiemedel.

Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet med det ovan sagda.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V) och Annika Hirvonen (MP).

Vi anser att det även fortsättningsvis ska finnas ett försörjningskrav och att det kan vara motiverat med en viss höjning. Regeringens höjning är dock oproportionerligt stor och kommer att leda till stora svårigheter för familjeåterförening om anknytningspersoner inte har en mycket hög lön. Vi anser därför att höjningen bör begränsas till 1,10 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön och bostadskostnaden.

Regeringen bör vidta de åtgärder som svarar mot detta.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S) och Arber Gashi (S).

Vi motsätter oss att försörjningskravet höjs. Regeringens föreslagna höjning till 1,30 gånger normalbeloppet är oproportionerligt stor och kommer att utgöra ett oöverstigligt hinder för många.

Regeringen bör vidta de åtgärder som svarar mot detta.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Regeringen föreslår att det även fortsättningsvis ska finnas en ventil som ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige om det finns synnerliga skäl. Vi delar uppfattningen att en sådan behövs. Men mot bakgrund av de oförutsedda svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av nya lagar och särskilt mot bakgrund av de problem som uppstått i samband med hanteringen av ärenden där tonåringar utvisats, menar vi att det bör göras en allmän översyn av ventilerna i lagstiftningen. I den översynen är det viktigt att man säkerställer tydliga förarbeten samt att det som behövs regleras i lag.

När det gäller DNA-analyser kan sådana vara viktiga för personer som saknar fungerande identitetshandlingar. DNA-analys kan i vissa fall hjälpa familjer som saknar handlingar som bekräftar deras släktskap, t.ex. när de splittras under flykten eller kommer från länder där fungerande folkbokföring saknas. Samtidigt finns en risk att frivilligheten urholkas om den som inte ger sitt medgivande till DNA-analys riskerar att nekas familjeåterförening. Det kan också uppstå svåra situationer, exempelvis om ett barn blivit till av ett sexuellt övergrepp och det har förknippats med livsfara för modern att röja den omständigheten. Det finns även en risk för att analyserna leder till diskriminering genom att personer från vissa länder riskerar att behöva genomgå DNA-analys oftare än andra. Möjligheten till DNA-analys får inte missbrukas eller normaliseras till en generell kontrollåtgärd. Det måste tydligt framgå att en helhetsbedömning av familjeliv och barnets bästa ska göras. Det behöver därför säkerställas att DNA-analyser inte leder till diskriminering eller orimliga konsekvenser för exempelvis hbtqi-familjer, andra familjer utan genetiskt släktskap eller barn som tillkommit genom övergrepp.

Det är vidare svårt att få en överblick över de många förändringarna av lagstiftningen inom migrationsområdet och det är svårt att avgöra vilken den sammantagna effekten kommer att bli. Lagstiftningsprocesserna har varit svåröverblickbara och lagförslagen har presenterats i en ordning som är bakvänd och otillfredsställande, vilket riskerar att leda till en bristfällig lagstiftning. Regeringens arbetssätt har gjort det svårt att granska och bedöma konsekvenserna av alla dessa lagändringar på ett tillförlitligt sätt. Det finns risk för att de effekter vi har erfarit med de s.k. tonårsutvisningarna kan återupprepas inom flera av migrationspolitikens delar. De beslutade förändringarna behöver därför bli föremål för en omedelbar och systematisk uppföljning.

Regeringen bör återkomma med uppföljningar och utvärderingar i enlighet med det anförda.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Ida Karkiainen (S), Sanne Lennström (S), Åsa Eriksson (S), Ola Möller (S), Arber Gashi (S), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).

Vad gäller regeringens förslag om vistelsetid för ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning är vi mycket kritiska till detta. Det kommer att starkt bidra till att hålla familjer isär under en orimligt lång tid, försämra integrationen och öka den psykiska belastningen för människor som redan befinner sig i en sårbar och utsatt situation. Enligt Migrationsverkets egen statistik är handläggningstiden i anknytningsärenden i genomsnitt 15 månader för att bo med en partner, 18 månader för barn som ska bo med en förälder och 24 månader för föräldrar till barn i Sverige. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte gör en ordentlig analys av hur Migrationsverkets handläggningstider redan i dag utgör en väntetid.

Vidare kan det konstateras att regeringen på kort tid har drivit igenom flera stora reformer på migrationsrättens område. Flera remissinstanser har återkommande varnat för att den höga reformtakten gör det svårt att överblicka de sammantagna konsekvenserna och att skapa sig en helhetsbild av alla de förestående förändringarna av det migrationsrättsliga systemet. Vi delar den kritiken. Det nu aktuella förslaget utgör ytterligare ett exempel på hur regeringen lämnar ett utredningsuppdrag där uppgiften är avgränsad men rättsfrågorna vidsträckta. Det behöver göras en översyn av förslagen på migrationsområdet för att säkerställa en samlad analys och harmonisering.

Regeringen bör återkomma med en utvärdering av hur Migrationsverkets handläggningstider påverkar vistelsetiden och familjers möjlighet att återförenas i Sverige samt en samlad översyn av förslagen på migrationsområdet.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Tony Haddou (V), Niels Paarup-Petersen (C) och Annika Hirvonen (MP).