Sveriges utrikes underrättelsetjänst

Jag ställer mig i likhet med övriga utskottsledamöter bakom regeringens lagförslag, men jag invänder mot regeringens val av datum för ikraftträdande av lagförslagen.

I ett mycket allvarligt säkerhetsläge är det av yttersta vikt att Sverige har en väl fungerande underrättelseförmåga. Jag är mycket kritisk till hur regeringen har hanterat den här reformen. I uppbyggandet av en ny underrättelsemyndighet har skyndsamhet prioriterats på bekostnad av en beslutsgång där beslut fattas i rätt ordning. Jag känner oro för att den underrättelseförmåga vi behöver kan sjunka när den snarare behöver upprätthållas och stärkas. Regeringen har valt att budgetera för och inleda uppbyggnadsarbetet av den nya myndigheten utan att ha riksdagens godkännande av den lagstiftning som behövs för att inrätta myndigheten. Detta innebär i praktiken att den militära underrättelsetjänsten redan har börjat avlövas innan de rättsliga förutsättningarna för den nya myndigheten är på plats. Budgeten är antagen utan att riksdagen haft möjlighet att ta ställning till den lagstiftning som behövs för att myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet. Därmed finns det goda skäl att hävda att regeringens sätt att inrätta en ny underrättelsemyndighet brister i demokratiskt hänseende. Om riksdagen skulle avslå propositionen skulle Sverige stå utan en fungerande underrättelseverksamhet eftersom överflyttningen i praktiken redan inletts. Jag bedömer därför i detta läge att den överflyttning som inletts måste fortgå. Det enda ansvarsfulla alternativet för riksdagen blir att godkänna regeringens lagförslag.

Men jag invänder mot valet av datum för ikraftträdande av lagförslagen. Försvarsmakten behöver ha en egen underrättelseförmåga och den förmåga som förlorats genom denna reform behöver snarast möjligt återtas. För att säkerställa att inte underrättelseverksamhetens förmåga minskar under övergångsperioden måste därför frågan om ikraftträdande från den 1 januari 2027 bli föremål för särskilda överväganden. De uppenbara riskerna för underrättelseförmågan måste tas på stort allvar, och av det skälet bör regeringen ges mandat att besluta om en lämplig tidpunkt för ikraftträdande efter den 1 januari 2027.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Anna Lasses (C).

Internationellt underrättelsesamarbete är nödvändigt, men direktåtkomst för utländska underrättelse- eller säkerhetstjänster är särskilt känsligt. Direktåtkomst skiljer sig från ett vanligt utlämnande genom att mottagaren själv kan söka i uppgifter inom ramen för den tekniska tillgång som medgetts. Detta ställer mycket höga krav på behörighetsstyrning, dokumentation och kontroll. Det måste i efterhand vara möjligt att granska vem som haft tillgång till vilka uppgifter, för vilket ändamål och på vilken grund. Regeringen bör därför säkerställa att sådan direktåtkomst omgärdas av särskilt strikta skyddsåtgärder och att det finns möjlighet att avbryta åtkomsten.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Håkan Svenneling (V) och Jacob Risberg (MP).

Inrättandet av en ny civil underrättelsetjänst kommer att innebära en omfattande omfördelning av uppgifter, förmågor och sannolikt även personal från Försvarsmakten till den nya civila underrättelsemyndigheten. Samtidigt ska Försvarsmakten fortsätta att ha ansvar för militärstrategisk, operativ, taktisk och militärteknisk underrättelseverksamhet. I sitt remissvar över betänkandet bedömer Försvarsmakten att den förmåga som överförs till en civil underrättelsetjänst i allt väsentligt kommer att behöva återuppbyggas inom Försvarsmakten. Regeringen har inte redovisat hur Försvarsmakten ska kompenseras för de förlorade personalresurserna. Återuppbyggnad av kompetenser och etablering av infrastruktur, materiel och samverkan är kostsamt och tar lång tid. I praktiken innebär uppstarten av en ny civil utrikesunderrättelsemyndighet att två organisationer ska byggas upp parallellt – Und och Försvarsmaktens återuppbyggnad av sin organisation för att göra sitt jobb. I bästa fall kan detta innebära en utökning av det totala antalet resurser och en överlappning inom underrättelsesystemet som är till godo. I värsta fall kan det innebära en dränering av Försvarsmaktens viktiga och helt nödvändiga arbete.

Försvarsmakten pekar på riskerna med en uppdelning i en civil och en militär underrättelsetjänst. Utifrån omvärlds- och teknikutveckling är det inte möjligt att dela upp varken hotbilden, behov eller underrättelseproduktion utifrån dessa begrepp. Vi ser positivt på att regeringen uppmärksammar behovet av samverkan och informationsutbyte mellan Und, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt (FRA) och Säkerhetspolisen. För att undvika dubbelarbete, parallella analyser, otydliga beställarroller och en risk för att information faller mellan stolarna bör regeringen säkerställa en tydlig ansvarsfördelning och följa upp hur samverkan kommer fungera i praktiken. Flera centrala gränsdragningar behöver regleras i instruktioner och praktiska arbetsformer.

I sitt remissvar föreslår Försvarsmakten att det i respektive myndighets instruktion skrivs in att Försvarsmakten och Und ska utgöra ett ändamålsenligt ömsesidigt stöd för varandra. Vi stöder detta förslag.

När ytterligare en myndighet ges rätt att inrikta signalspaning ökar kraven på prioritering, samordning och resurssättning hos FRA. Regeringen gör bedömningen att undanträngningseffekterna är begränsade, men det behöver säkerställas att FRA har tillräckliga resurser för att omhänderta samtliga inriktande myndigheters behov. Detta behöver särskilt följas upp eftersom bristande kapacitet riskerar att påverka både säkerhet, rättssäkerhet och integritetsskydd.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Håkan Svenneling (V) och Jacob Risberg (MP).

Vi anser att den nu aktuella lagstiftningen bör följas upp under den kommande mandatperioden mot bakgrund av bristerna i processen för att inrätta myndigheten, risken för att Sverige förlorar underrättelseförmåga, det obesvarade behovet av insyn och tillsyn samt myndighetens otydliga namn och de risker som detta i sig kan medföra.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Håkan Svenneling (V) och Anna Lasses (C).

Jag anser att regeringen bör ändra myndighetens namn i enlighet med Lagrådets förslag till Sveriges utrikesunderrättelsemyndighet. Det namn som regeringen har valt för den nya myndigheten är missvisande då verksamheten ska bedrivas i Sverige. Till bilden hör också att risker kan uppstå när ytterligare steg tas för inrikes övervakning. Om insyn inte säkerställs finns det en risk att myndighetens verksamhet politiseras. Det skulle potentiellt hota vissa av de värden som myndigheten är satt att försvara.

Jag ser ett behov av att ge riksdagen möjlighet till insyn i myndighetens verksamhet, inte minst med hänsyn till de ökade möjligheterna att bedriva spaning inom landet. Det finns skäl att överväga att inrätta ett underrättelsetillsynsutskott i likhet med vad Finland har. Ett sådant utskott skulle för riksdagens räkning utöva parlamentarisk tillsyn över den civila och militära underrättelsetjänsten. Inom underrättelseverksamhet hanteras uppgifter av mycket känslig karaktär. Denna hantering riskerar att tangera och i värsta fall överskrida de krav som kan ställas för skydd av medborgares personliga integritet och säkerhet samt även vad som kan anses vara skäligt i förhållande till annan lagstiftning och de rättigheter som fastslås i grundlagarna.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Anna Lasses (C).

Underrättelseverksamhet måste kunna bedrivas med hög sekretess. Just därför är det enligt mig särskilt viktigt med oberoende tillsyn och demokratisk kontroll. Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (Siun) anser att de nya uppgifter som de får genom lagförslagen innebär att de bör tillföras ytterligare medel för att fullgöra sitt uppdrag. Detta väljer regeringen att inte hörsamma, vilket jag beklagar. Jag anser att det inte är tillräckligt att konstatera att tillsynen i huvudsak ska bedrivas som tidigare när reformen innebär att det tillkommer ytterligare en myndighet vars verksamhet och personuppgiftsbehandling ska granskas. Jag anser att regeringen måste säkerställa att Siun och Integritetsskyddsmyndigheten (Imy) har tillräckliga resurser och ändamålsenliga befogenheter för att utöva tillsyn över den nya myndigheten.

Jag anser vidare att regeringen bör pröva om ett insynsråd eller motsvarande ordning för särskild demokratisk insyn bör inrättas för Und, med hänsyn till att verksamhetens höga sekretesskrav försvårar allmänhetens insyn. Ett sådant organ skulle inte ersätta Siun, Imy eller den parlamentariska kontroll som redan finns utan bidra till legitimitet samt ge möjlighet till etiska avvägningar och en återkommande granskning av myndighetens övergripande inriktning.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Jacob Risberg (MP).

Jag anser att en ökad demokratisering av underrättelsetjänsten är av stor vikt. Samtidigt som underrättelseverksamhet av nödvändighet till stor del är hemlig, är det nödvändigt att det finns ett väl etablerat kontroll- och granskningssystem för att upprätthålla allmänhetens förtroende för underrättelsetjänsterna. I likhet med Sveriges advokatsamfund vill jag peka på riskerna för att fler aktörer innebär att fler personer får tillgång till personuppgifter och att därmed fler misstag kan ske. I utredningen om en reformerad underrättelseverksamhet (SOU 2025:78) konstateras att det svenska underrättelsesystemet i jämförelse med andra länders system har relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring. I den nämnda utredningen förs det även ett resonemang om att former för stärkt insyn från sittande riksdagsledamöter, i linje med tidigare Försvarets underrättelsenämnd (FUN), skulle kunna övervägas som ett sätt att stärka den demokratiska förankringen.

Jag anser att det finns goda skäl, även historiska sådana, för en skärpt kontroll av svensk underrättelseverksamhet i samband med att Und inrättas. Den tillsyn som Siun utövar behöver stärkas med en utvecklad parlamentarisk insyn och kontroll.

Jag anser att det behövs en starkare koppling till sittande parlament. Till exempel Finland, Danmark och Storbritannien har särskilda parlamentariska organ för tillsyn av underrättelseverksamheten. Det finska underrättelsetillsynsutskottet fungerar som det finska parlamentets särskilda kontrollorgan för både civil och militär underrättelseverksamhet och övervakar att verksamheten bedrivs på ett både ändamålsenligt och lagenligt sätt. Därtill har Finland en oberoende underrättelseombudsman med långtgående kontrollbefogenhet och möjlighet att pröva vissa underrättelsemetoder i domstol. Jag anser att Sveriges riksdag bör införa ett särskilt underrättelseutskott för att öka den parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete och även att regeringen bör utreda formerna för en särskild underrättelseombudsman. En sådan funktion skulle kunna stärka inflytandet för den nya myndighetens personal genom att erbjuda en oberoende instans dit missförhållanden eller andra betänkligheter kunde rapporteras. En ombudsman kan även ha en medlande och förtroendeskapande roll i lägen där myndighetens personal inte uppfattar varken Siuns inspektionsverksamhet eller fackliga organisationer som ändamålsenliga kanaler. Om Underrättelseombudsmannen har en stark integritet och det finns ett högt förtroende för denna instans skulle denne ha möjlighet att uppmärksamma viktiga frågeställningar till centrala företrädare för Regeringskansliet.

Jag avstyrker i likhet med utskottsmajoriteten motionerna 2025/26:4207 (C) yrkande 2 och 2025/26:4208 (MP) yrkande 2.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Håkan Svenneling (V).