Stärkt skydd mot utlänningar som utgör kvalificerade säkerhetshot

Vi yrkade avslag på förslaget om LSU som ersatte en tidigare liknande lag (mot. 2021/22:4444). Lagen har bl.a. inneburit utvidgade möjligheter att utvisa utlänningar som bedöms utgöra kvalificerade hot mot Sveriges säkerhet, ökade möjligheter att använda tvångsmedel och skärpta straff för flera brott mot lagen. Sammanfattningsvis är LSU redan synnerligen repressiv och omfattande. Att som regeringen förslå ett utvidgat tillämpningsområde och dessutom använda säkerhetsläget som argument för ytterligare skärpningar är enligt vår mening alltför vagt och riskerar att leda till ännu fler rättsosäkra utvisningar på mycket godtycklig grund.

Jag fäster särskild vikt vid vad flera remissinstanser anför om att förslaget är problematiskt sett ur ett legalitetsperspektiv vad gäller precision och förutsebarhet. Även behovet av ändringar har ifrågasatts av remissinstanser, bl.a. eftersom LSU har varit i kraft under relativt kort tid. Det finns även invändningar om att nuvarande terrorhotsnivå är densamma som när LSU trädde i kraft.

Vidare har mitt parti motsatt sig förslaget om sänkt beviskrav gällande förvar i utlänningslagen. Någon ändring bör därför inte heller göras i LSU. Vi instämmer dessutom i flera remissinstansers kritik när det gäller förslaget om att ta bort tidsgränsen vid förvar av vuxna. Det är orimligt med förvarstider som i princip kan pågå hur länge som helst. Jag och mitt parti anser inte att det är tillräckligt med den proportionalitetsbedömning som ska göras vid varje enskilt fall av förvar. Personer som hålls i förvar enligt LSU behöver inte ens vara dömda för något brott. Det är därför extra viktigt med tydliga tidsgränser för när förvaret måste upphöra.

Vi instämmer även i remissinstansernas synpunkter gällande tidsgränsen vid förvar av barn. Bland annat ifrågasätts förslagets förenlighet med barnkonventionen. Enligt min mening är det inte tillräckligt med omprövningar av förvarsbeslut av barn för att garantera proportionalitet och att barnkonventionen följs.

Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå propositionen.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Gudrun Nordborg (V).

Sverige ska ha ett starkt skydd mot allvarliga säkerhetshot. Arbetet mot säkerhetshot måste dock bedrivas med respekt för rättsstatens principer, proportionalitet och grundläggande fri- och rättigheter. I samband med frihetsberövanden och tvångsmedel måste rättighetsskyddet stå starkt, både för barn och vuxna. Principen om barnets bästa i barnkonventionen kan enligt vår mening inte vara förenlig med att sätta barn i förvar, oavsett vad bakgrunden till förvarstagandet är. Att då öppna för längre frihetsberövanden och placering på säkerhetsavdelning riskerar att allvarligt skada barns hälsa, utveckling och trygghet. Jag delar den oro som framförs av några remissinstanser om att regeringen återkommande föreslår allt mer ingripande åtgärder utan tillräckliga barnrättsliga analyser och utan att visa att åtgärderna är nödvändiga och proportionerliga.

Barn får bara frihetsberövas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid enligt barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har tydligt uppmanat Sverige att förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar på grund av barnens eller deras föräldrars migrationsstatus. Samtidigt kan det finnas specifika fall där barn som bedöms utgöra ett kvalificerat säkerhetshot kan behöva frihetsberövas. I sådana fall bör barnet inte placeras i Migrationsverkets förvar eller på säkerhetsavdelning, utan i en verksamhet som är anpassad för barn. Min och mitt partis uppfattning är att Statens institutionsstyrelse (SiS), trots sina brister, har bäst förutsättningar att möta barn. SiS har lång erfarenhet av att erbjuda barn och unga rehabilitering, vård och inte minst skolgång.

Mot denna bakgrund anser jag att propositionen ska avslås i de delar som innebär att förvarstiderna för barn förlängs och att barn kan placeras på säkerhetsavdelning.

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Ulrika Westerlund (MP).

Att frihetsberöva en människa är en av statens mest ingripande åtgärder. I en rättsstat ska det som huvudregel vara förbehållet situationer där någon dömts för brott, vid misstanke om allvarlig brottslighet eller för att skydda en människa från att allvarligt skada sig själv på grund av svår psykisk sjukdom eller missbruk.

När mitt parti satt i regering införde vi en mer ändamålsenlig, effektiv och överskådlig reglering när det gäller de utlänningar som utgör kvalificerade hot mot Sveriges säkerhet. Då var det viktigt för oss att den nya regleringen var förenlig med ett väl fungerande skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Det är fortfarande en självklar utgångspunkt för oss. När människor tas i förvar ska det alltid ställas höga krav på proportionalitet, rättssäkerhet och medmänsklighet.

Jag har tidigare ställt mig bakom förslaget om utökade möjligheter att ta vuxna personer i förvar som bedöms utgöra ett allvarligt säkerhetshot och därför kan antas utvisas ur Sverige. Samtidigt går det inte att bortse från att LSU varit i kraft relativt kort tid, vilket påverkar möjligheterna att bedöma behovet av ändringar i den befintliga lagstiftningen. Flera remissinstanser är inne på samma spår. När beviskrav sänks och tidsgränser för frihetsberövanden tas bort ökar kraven på rättssäkerhet, proportionalitet, insyn och effektiv kontroll.

Jag anser därför att regeringen bör återkomma med förslag på hur rättssäkerheten i säkerhetsärenden kan stärkas. Regeringen bör även säkerställa att konsekvenserna av de sänkta beviskraven och de längre förvarstiderna särskilt följs upp i en framtida utvärdering av lagstiftningen, inklusive hur reglerna påverkar rättssäkerheten, risken för oskäligt långa frihetsberövanden och Sveriges internationella åtaganden. En utvärdering av de regler som nu införs bör göras inom en femårsperiod.

Bilaga 1

Ordagrant ur utskottets betänkande, reservation av Ulrika Westerlund (MP).